Hur mycket kan man tycka om en människa som man inte kan prata med? Ett av "Rigabarnen" som heter Nikita tydde sej verkligen till mej och ville jämt ha mej hos sej. Jag insåg snabbt att jag också tyckte väldigt mycket om den här lilla 8 åringen från Lettland. Detta trotts att vi inte kunde prata med varandra. Jag kommer sakna den lilla rackarn.
Jag och Susanna (min storasyster) och två av hennes vänner: Tanja och Lina var på nån premiär innan premiären natten mellan i förgår och igår. Filmen var bra och stämmningen i salen hög. Det var roligt att träffa Lina och Tanja igen också, även om dom ju mest är syrrans kompisar så har jag också börjat tycka mycket om dem.
Igår var det sista kvällen som Rigabarnen var här. Det var ett fint avsked men självklart fanns det sorg också, som i alla avsked. Deras ledare pratade om oss som varit med som änglar. Det enda jag kan säga om det är att om det är så roligt att va ängel tänker jag börja odla vingar istället för skägg.
Hejdå Anastasia, Nikita, Sandis, Ilse och alla ni andra!!!
Ha det så bra//
Simon
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar